Damaraland , Namibia, november 1998.

Långt mellan grannarna
Till synes oändliga taggtrådsstaket kantar de bitvis urdåliga grus och sand blandade tvättbrädsvägarna. Någon gång då och då passerar vi en avtagsväg och en skylt som talar om att den här vägen leder till någons farm. Avtagsvägen går spikrakt mot horisonten utan att något hus synes. det måste vara fruktansvärt ensamt att bo här ute bland all sand och sten och ett och annat bushliknande träd. Den steniga halvöknen vi kört igenom de senaste dagarna tycks aldrig vilja ta slut.

Sandmjölsdimma
Varje gång vi får möte, vilket inte händer allt för ofta, hojtar Garry, vår guide och chaufför till, "stäng fönstren" och vi är inte sena till att göra som vi blivit åtsagda. Man gör inte misstaget att låta fönstren vara öppna vid ett möte mer än en gång. Dammet som virvlar upp ifrån den torra vägen är värre än mjöldamm. Överallt lägger det sig som en tunn hinna och får oss att få svårt för att andas. Ett par minuter efter varje möte är det som att köra i den värsta sandstorm. Man ser knappt handen framför sig. Men inte får det Garry att sakta ner snarare tvärtom och varje gång vi ser öppningen i sandmjölsdimman drar vi alla en suck av lättnad. Garrys teori om att köra i dimma går ut på att ju fortare man kör igenom ju fortare kommer man ur den och det är i över 100 km/timme med trailer bakefter minibussen. I samma hastighet kör han igenom de smala markgallerförsedda grindhålen, vilka hindrar farmboskapen att själv byta fält, men gör så att bilförarna slipper öppna grinden.

Kortsiktigt tänkande
Kvällens camping ligger på kanten av en flod som nog inte haft vatten de senaste tio åren. Men ändå har man toaletter med vattenspolning. Här om någonstans borde man ha torrtoa. Lika tokigt är det när vi lagar mat. Hur kan man laga mat över öppen eld i ett land som till största delen består av öken. Om lokalbefolkningen eldar med kvistar och ved är en sak för de har oftast ingen valmöjlighet. Men en organiserad tur med förmodat bättre vetande borde väl kunna kosta på sig att använda gasol för att inte påskynda landerosionen som sprider sig genom att man hugger ner buskar och de få träd som finns, som binder den dyrbara jorden. Gasol är f.ö. både billigt och lätt att få tag i.

Jakten på ökenelefanterna
Efter att ha pratat med Damara-befolkningen, som bor i området, ger vi oss ut på jakt efter de skygga ökenelefanterna till fots. Nästan genast får vi upp spåret på dem. Stora högar av spillning som fortfarande är varm (efter att vi känt efter) talar för att de befinner sig alldeles i närheten. Alla är vi på helspänn. Ökenelefanterna är en aning större än den vanliga afrikanska elefanten och mer lättretad. Vi följer spåren som ganska snart leder oss till en välupptrampad elefantstig. Det är knappt vi först ser de två elefanthannarna där de står och söker skydd mot solen under några träd. De har en något sandfärgad hy som smälter väl in i omgivningen och ger dem kamouflage av att vara stora stenklippor. Vi har tur då vinden blåser rakt mot oss och elefanterna känner inte vår lukt.Sakta med bultande hjärtan smyger vi närmare och närmare. Utan minsta aning om att vi bara befinner oss ett stenkast iväg bakom en träddunge, står de fridfullt och äter medan de viftar med sina väldiga öron. Öronen fungerar som luftkonditionering genom att blodet strömmar igenom kyls ner som i sin tur kyler ner resten av kroppen. Det lär inte finnas mer än ett trettiotal ökenelefanter kvar i området. Att få se dem är unikt då de är mycket skygga och svåra att finna.

Elefantjaktshälsningar Boel och Acke.