Verklighetens baksida.
På vägen hem rider vi rakt in i ytterliggare en elefanthjord. Och det är inte utan att man facineras av hur tyst dessa väldiga djur drar fram. En av de små elefantungarna (som inte alls är små om man jämför med ett hästekipage) försöker visa hur morsk han är och går emot oss med flaxande öron. När han upptäcker att han är ensam väner han och springer efter sin mamma. Bakom en sväng står en ensam buffel. Med brutet bakben avbiten svans, elakt infekterade rivsår på ryggen och matta
febriga ögon blockerar han vår väg. Mike berättar att det är typiska sår från en lejonattack. Denna gången klarade buffeln livhanken med nöd och näppe. Men med ett brutet bakben går han en sakta men säker död till mötes om inte lejonen hinner ta honom innan dess. Utan förvarning vänder han sig om och visar tydligt att han tycker att vi är på tok för närgångna. Raskt flyttar vi oss ur hans väg. Naturens gång är många gånger brutal och hård. Äta eller ätas. Den enes död den andres bröd. Men man kan trösta sig med att djuren dödar bara så mycket de behöver för att överleva. Vi människor dödar för nöjes skull för att kunna hänga en troffe på väggen och för att kunna dra en historia för vännerna.

Fakta.
Fyra timmars ridsafari för erfarna ryttare kostar US$ 65 i en grupp av 2-6 personer med två guider, varav den ena är beväpnad. Man bör verkligen vara en erfaren ryttare och kunna hantera sin häst till 100%, då det innebär en viss risk att ge sig ut på safari till häst. Man får skriva under en lång säkerhetslista att man gör safarin helt på egen risk. Det är dock en fantastisk upplevelse jag inte skulle vilja ha ogjord.

Safarihälsningar
BOEL