Det ar inte mycket trafik ute på landsbygden men de få fordon man stöter på kör allt annat än långsamt. Det verkar inte finnas någon som helst hänsyn gentemot andra trafikanter och då menar jag inte bara oss cyklister. Att cykla i vänstertrafik kan vara knepigt nog speciellt när man skall in i en rondell och snurra runt. Men det värsta är nog bussarna som alla för oss okänd anledning har sneda framvagnar vilket får dem att se ut som om de kör rakt imot en när de passerar. En mycket obehaglig känsla som flera gånger fått oss att satsa pa diket. Olyckor händer allt som oftast när bussarna kör om p.g.a. att framvagnen sticker ut och chauffören vet inte var de fyra hörnen på bussen befinner sig.

Heta dagar.
Oktober och november är årets två varmaste månader innan regnperioden börjar då temperaturen sjunker med 7-8 grader. Vi har redan haft uppemot plus 45 grader Celsius i skuggan. Det var under vår absolut hetaste dag hittintills som min växelvajer gick av och som jag senare också fick cykeletapp tvås första punktering. Luften stod nästan och dallrade. Svetten forsade längs ryggraden och tinningen. Huvudet kändes stort som en solmogen vattenmelon oh hjärtslagen ekade i öronen. Munnen var lika torr som om någon tvingat en att äta WeataBix utan mjölk. Både Acke och jag var på uruselt humör p.g.a. hettan. Efter mycket om och men fann vi en skuggig plats där vi kunde sitta och vila och åtgärda vajern. För att komma någonvart innan den värsta hettan tar vid vid lunchtid brukar vi cykla iväg klockan fem på morgonen. Vid tolvsnåret tar vi paus till ungefär halv tre för att därefter cykla ytterligare nagra mil.

Livets nyckel.
Om igen har vi blivit varse om att nycklen till allt liv är vatten. Det är tur att vi kan ta tio liter vatten var per cykel. Transporterna mellan de olika tillfällena att få tag i vatten kan variera avsevärt. Vi tar vatten där lokalbefolkningen tar sitt dricksvatten. Frågar alltid så gott det går med språksvårigheterna våra språk emellan om vattnet är okey att dricka. Men vi har som regel att forsöka låta bli att ta vatten där lokalbefolkningen ser sjuka ut, har sår, ögoninfektioner, förkylda eller ser utmärglade ut på annat sätt. Oftast försöker vi ta vatten från borrade brunnar. Men skall man ta vatten från floder eller andra vattendrag skall man tänka på att förutom att vattnet skall ha god genomströmning att kanske byn som ligger längre upp längs floden tvättar, diskar o.s.v. i vattnet och att det är det vattnet man använder i byn nedanför. I byarna längs med Malawisjön hade vattnet i de borrade brunnarna en salt och bitter eftersmak som fick oss att må illa. När vi kom ner till Malawisjön tog vi vatten ifran campingens gemensamma kran som pumpade vatten direkt ifrån sjön. Det vattnet smakade bra och våra problem med konstant illamående försvann. Innan vi drack frågade vi om bilhartzia risken och fick till svar att de pumpade hem sitt vatten långt utifran strandkanten och att snäcklarven inte kunde få fäste där p.g.a. vågrörelserna. Vi använder troget våra AquaCare-droppar. Läste i den nationella tidningen Daily News att i Blantyre i Malawi hade de haft stora problem med koleraepidemier i två olika omgångar p.g.a. att de tvingats strypa vattentillgången till staden för att fylla upp några reservtankar. Nu var man orolig att samma problem skulle drabba Lilongwe.

Aldrig ensamma.
Vart vi än kommer väcker vi uppmärksamhet. Folk är i regel vänliga och nyfikna på vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Det är roligt och intressant att prata en stund speciellt om båda parter kan tala engelska. Men ibland kan det bli för bra. Speciellt efter en tidig morgon och en lång het dag på cykelsadlen. Hettan ar fruktansvärt tröttande och jobbig och kan få den bäste ur balans. Ibland känns det som om vi aldrig får vara riktigt ensamma. Hela tiden nar vi stannar och pausar, slår nattläger, lagar mat följer barnen och även de äldre efter oss eller så står de bara och tittar. Till och med när man går iväg för att uträtta sina behov tittar de. Kan kännas oerhört frustrerande att sitta och äta när det står 10-15 barn i trasiga kläder runtomkring och hungrigt tittar på. Man får nästan ångest och tappar aptiten. Dock får man inte glömma att vi är gäster i deras land och inte tappa humöret.

Dagbokshälsningar Boel.