I den lilla byn vi slagit läger i är alla husen byggda av lera med tak av strå. Marken runt omkring är rensopad för att hålla undan ormar och andra småkryp. Lite varstans breder acaziaträdens väldiga lövverk ut sig och ger en behaglig skugga. De små barnen är alla fascinerade av mitt hår och smyger bakom ryggen på mig för att kunna känna på det. Varje gång jag vänder mig om springer de blygt fnittrande iväg. Till sist blir det till en lek. Kvinnorna bär de allra yngsta barnen i ett tygstycke på ryggen. Tygstycket sveper de under stjärten och över ryggen på barnet för att sedan linda det över ena axeln och under andra armhålan på sig själv för att till sist knyta en knut runt bröstet. Där hänger sedan barnet medan mamman gör sina dagliga sysslor.

Det är otroligt vilken balans kvinnorna har. Ett barn på ryggen, ett fullt vattenkrus på huvudet och allt som oftast händerna fulla av ved,frukt eller dylikt. En del av männen ger sig iväg till sina arbeten om de har något. Andra ger sig iväg ut i bushen för att sköta om sina majs, banan, bomulls eller bambu-odlingar. De lite äldre pojkarna släpper ut getterna och oxarna ur nattens hägn, vars staket är av taggiga törnsnår. Två hundar som mest liknar levande skelett skäller ivrigt på hönsen ,som går nedför landgången ifrån sitt runda vasshus, som är beläget 1,5 meter upp i luften på pålar. Även huset med mat är byggt på pålar för att hålla eventuellt hungriga djur på säkert avstånd.

Människorna är lugna, vänliga och nyfikna. Några av dem pratar engelska, som de lärt sig i skolan. Varje dag mellan halv åtta och tolv är det skola utom på söndagarna. Skolan ligger ungefär 10 kilometer bort (enkel väg) och även de minsta får gå hela vägen. Att äga en cykel är lyx. Solen går upp vid halv sex och sedan blir det gradvist snabbt varmare och varmare. Oktober och november är årets hetaste månader innan regnperioden börjar, sedan sjunker temperaturen igen.

Bushlandskapet är gulbrunt och nästintill sönderbränt. regnperioden förra året gav för häftiga och för mycket regn till följd att en del av skörden gick förlorad. Än råder det ingen brist på mat ,men folken i byarna längtar efter ett regnet skall komma ,så att marken åter igen kan bli frodigt grön.

Hälsningar från Boel.