Utdrag ur Boels dagbok. ” Livet som långfärdscyklist. ”
Morgonbestyr.
Äntligen har vi nått fram till den soliga och varma Röda Havs regionen och med det vårt stora etappmål. Det är lättare att gå upp på morgnarna. Väckarklockan behövs inte längre. Vi vaknar självmant vid fem snåret på morgonen. Solen stiger sakta upp över det spegelblanka havet och får bergen att brinna i eldrött. Morgonluften är sval, nästan lite kylig. Ökenlivet i Sinai börjar åter vakna till liv. En liten beige prickig ödla med smala ben och lång stjärt kilar lätt över sanden. Snabbt rullar vi hop våra liggunderlag, pressar ner sovsäckarna i fodralen och drar åt remmarna hårt så att de blir så små volymmässigt som möjligt. Packar väskorna och rullar ut cyklarna. Tillsist sopar vi rent tältgolvet. Sanden tycks leta sig in i varenda litet hål eller springa och lägger sig som en tunn knastrande matta. Det gäller att vara färdig innan solen hinner stiga för högt upp på himlen och börjar göra vårt tält ungsvarmt och därmed nästan outlidligt att vistas i. Att plocka ihop allt vårt pick och pack och att fälla ner tältet går snabbt. Efter alla nätter vi spenderat i tält har vi blivit både organiserade och rutinerade. Det gäller att veta exakt var varje penal skall vara så att det blir lätt att finna igen när man lever trångt på begränsad yta. Det är otroligt vad lite man egentligen behöver för att klara sig och ändå trivas.


Bilden: Dax att lämna gänget, Dolphin Camp, Dahab.

Banan, gröt eller pasta ?
Frukosten tycks alltid vara ett problem. Vi brukar försöka äta havregrynsgröt om det går att få tag i. Gröt innehåller massor av fibrer och ger ett bra energi tillskott. För att höja smakupplevelsen brukar vi blanda i banan eller någon annan frukt. Går det att köpa torkad frukt eller russin är det det enklaste att blanda i och att bära med sig. Annars får det bli sött te och skorpor eller min personliga favorit "banana-rolls". D.v.s. en banan man klämmer ihop mellan två brödskivor. Banan är gott, mättande och innehåller mycket fibrer. Som ett extra plus är bananen dessutom inkapslad i sitt skal och därmed säker att äta utav hygieniska själ som Acke alltsom oftast påpekar.

Vid lunch-pausen mitt på dagen äter vi oftast bara lätt, soppa och bröd eller frukt. Vi har kommit fram till att äter vi för mycket mitt på dagen blir det tungt och jobbigt att komma igång igen. Därför äter vi vårt huvudmål på kvällen. Passerar vi inte någon liten mysig billig restaurang där det ser ut att vara hög omsättning och fräch mat blir det till att laga egen kvällsvard. Vilket allt som oftast blir pasta ( långa kolhydrater ) i alla tänkbara variationer. Smaken varierar inte märkbart men det gör däremot utseendet. Fantasin måste vara oändlig hos pasta-tillverkarna. Finns det, brukar vi blanda i en burk tonfisk i olja, som både ger god smak och är billigt att köpa. Kniper det har vi alltid med oss några påsar nödproviant iform av Blå Bands frystorkade vildmarksmat, som är rena rama lyxmaten här ute i öknen. Vi brukar försöka att alltid bära med oss mat för 2-3 dagar för man vet aldrig vad som kan dyka upp. Vet vi med oss att det kan vara svårt att få tag på dricksvatten fyller vi även våra sexliters-dunkar som vi har liggandes under styrväskan, förutom de tre flaskorna som tillsammans nästan rymmer fyra liter vi har fastsatta i cykelramen. Både jag och Acke har totalt tio liter vatten var.


Bilden: Liten etta, 5 kvadratmeter, femton meter till havet, öde strand, mitt i korallparadiset Ras Muhammed, Sinai.

Sliriga vägar och kamikaze piloter.
För att undvika den värsta hettan mitt på dagen cyklar vi iväg tidigt på morgonen då det ännu är svalt. Annars brukar vi komma iväg vid nio-tiden på morgonen men nu är vi ytterligare en timme tidigare, minst. Dagsetapperna beror mycket på väder, vind, vägen och hur vi känner oss. Regnar det för mycket försöker vi undvika att cykla och tar en vilo-dag istället. Regnet får allt damm och grus att lösas upp. Resultatet blir som svensk vinter-blixthalka. Många asfalterade vägar, speciellt i Turkiet innehåller någon slags gummi som gör att de är hala att färdas på även när det inte regnar. Tyvärr är det ibland oundvikligt att inte behöva cykla i regn och rusk. Då gäller det att vara extra vördnadsfull och försiktig utöver det vanliga. Är det någonstans man skall visa respekt så är det i trafiken. Det är bättre att satsa på diket än att bli nerkörd av en 30 ton tung lastbil som manövereras av en galen chaufför som kör med Allahs hjälp " in sha´ Allah " d.v.s. ske guds vilja, till etthundra procent. Vilket kan få vem som helst att öka sin normala adrenalinproduktion. När de beslutar sig för att göra livsfarliga vansinnesomkörningar i back-krön och kurvor utan tillräcklig sikt likt de värsta kamikaze-piloterna. Ibland finns det inga alternativa vägar för oss att färdas på och mot vår vilja tvingas vi ut på de hårt trafikerade vägarna, de såkallat highway-vägarna.

Vår fiende - vinden !
Även en gassande het sol är krävande. Mitt på dagen brukar vi försöka ta några timmars siesta och solbada och snorkla i Röda Havet. För att eventuellt fortsätta ytterligare några mil senare på eftermiddagen då det börjar bli svalare igen. Är det något som kan få en helt utmattad, förutom mils långa sega uppförsbackar, så är det vinden. Blåser det medvind är det mer än välkommet. Men en hård ihållande motvind som tillsammans med bilarnas vind-drag ger kastvindar är tröttsamt för både kropp och själ.

Roligt...
När man som vi skall cykla väldigt långt går det inte att tänka att man har ett visst antal mil kvar framför sig. Vi är inga prestationsoffer och det viktigaste för oss är inte att cykla ett bestämt antal mil på en viss tid varje dag. Utan att njuta av vår resa genom livet här på jorden. Cyklen som transportmedel har vi valt för att den ger oss en oerhörd frihet att bl.a. färdas utanför de vanliga turiststråken, fysisk bra kondition och inga bränsle-kostnader iform utav bensin som negativt påverkar miljön. Vi cyklar i vårt eget tempo bortom all jäkt och stress. Vilket såhär långt har blivit allt mellan 30 - 120 kilometer per dag. Man hinner också fundera, filosofera och bearbeta händelser och upplevelser man varit med om åtskilliga gånger medan man trampar sig fram i ett för sinnet behagligt tempo. Dessutom har cyklen många gånger hjälpt oss att bryta barriären mellan oss och lokal-befolkningen som tycks få lättare att identifiera sig med oss.

Inte bara cykel.
Vi har delat upp vår cykelresa i små delmål för varje land. Besöker för oss intressanta sevärdigheter, vandrar i bergen eller i öknen ett par dagar eller ligger och latar oss på en solig strand. Vissa cykelsträckor är roligare och mer intressanta än andra som bara blir någonslags transportbit. Många gånger har vi fått erfara att själva cykelsträckan har bjudit på fler spännande möten och intressanta upplevelser än själva målet. Vi pausar ofta och beundrar utsikten, pratar med lokalbefolkningen, dricker te hos någon försäljare längs vägkanten eller njuter av att bara finnas till och vara i denna ibland så sagolika verklighet. När det var regnigt, blåsigt och kallt ute värmde vi våra frusna lemmar vid kaminen i något av alla de tehus som kantrade vägen. Nu när det är + 30 grader C, en torr sandig ökenvind som blåser ifrån Saudi Arabien sitter vi i skuggan av ett träd eller en utskjutande klippa och svalkar oss med soluppvärmt fesljummet vatten.

Huvudvärk, illamående och trötthet.
Även när det är kallt ute svettas man mycket och det är viktigt att dricka. Är man sen i öknen känns det inte att man fortfarande svettas lika mycket om inte mer då vinden är extrem torr. Och då är det lätt att glömma att dricka. På de här breddgraderna kan det vara direkt livsfarligt att bli uttorkad. Personligen har jag aldrig varit speciellt förtjust i att rakt upp och ner behöva dricka en massa vatten. Men man lär sig snabbt att det är oerhört viktigt om man vill undvika huvudvärk, illamående och onaturlig trötthet som kan vara de första tecknen på uttorkning. En bra regel är att se till att man urinerar mycket och att urinen är transparant, då kan man vara säker på att kroppen fått sitt. Är det en riktigt het dag kan vi dricka uppemot 8 liter vatten var. Det låter mycket men det behövs för att kyla ner kroppen. Man får inte glömma att kroppen till 70 % består av vatten och en förlust av detta vatten är högst ohälsosamt.

Källan till allt liv.
När man lever som vi och tvingas att hushålla med vattnet upptäcker man plötsligt hur mycket vatten man egentligen använder per dag. Ett par liter vatten räcker inte långt när man skall dricka sig otörstig, laga mat, diska och tvätta av sig den värsta svetten. Man kan börja undra hur många liter vatten som går åt per person och dag hemma i Sverige? Hur många låter inte vattnet i kranen rinna medan de borstar tänderna, tvättar håret eller diskar. Vatten är dyrbart i denna delen av världen och man får sig en rejäl tankeställare. Vatten är en av grundpelarna till liv. För att klara av vattenförsörjningen pumpar man upp havsvatten ifrån Röda Havet och avsaltar det i speciella avsaltnings-anläggningar. Vattnet smakar relativt okey. Oftast är det så att dricksvatten som kommer ifrån bergen är bra vatten medan man skall vara mer försiktig med det dricksvattnet som finns där det är stora slättområden, öken eller nära till havet. Men aldrig har vi druckit sådant äckligt vatten som det fanns på Ungerska puztan. Det var inte farligt för människan att dricka men det smakade ruttna ägg.

Ta seden dit man kommer.
Vi respekterar kulturen och religonen i de länderna vi färdas genom, även om det ibland kan vara jobbigt. Som självständig, fri och öppen kvinna ifrån västvärlden kan det ibland vara svårt att förstå kulturen och religonen där flickorna gifts bort vid 15- års ålder eller ännu tidigare. Där kvinnan nästan aldrig lämnar hemmet utan sällskap av sin make och där kvinnorna tvingas bada i havet fullt påklädda med allt vad det innebär med ankellånga kjolar, långärmade skjortor och sjalar som täcker allt hår och halva ansiktet. Det är så mycket man inte vet och inte förstår. Vi är gäster i deras land och respekterar deras sätt att leva. Därför försöker jag uppföra och klä mig därefter. Även om det kan vara mycket svettigt att bära full mundering när det är över 30 grader C i skuggan.

Jag är ingen ko !
När vi blivit inbjudna hos familjer har det flera gånger hänt att jag hänvisats ut i köket där kvinnorna tillsammans med barnen håller till. Acke har fått sitta tillsammans med männen som många gånger har någonslags utbildning och pratar en del engelska medan kvinnorna inte kan ett ord annat än arabiska. I ett par familjer i Syrien fick inte ens frun lov att visa sig. Brickan med teet ställde hon utanför dörren och knackade sedan lätt innan hon ljudlöst försvann. Det mötet som har berört mig djupast inträffade även det i Syrien där människorna för övrigt är de vänligaste jag någonsin träffat. Vi blev som vanligt inbjudna hos en familj för att dricka te och prata. Som jag brukar höll jag mig en bit bakom Acke för att se om jag blev accepterad. När vi skulle stiga in i rummet ställde sig mannen i huset i dörrhålet och mer eller mindre föste ut mig som om jag vore en olydig ko som gått in i fel bås och smällde igen dörren bakom mig. Jaha, tänkte jag, köket nästa. Där väntade frun och barnen på mig och en mycket förkyld, höggravid liten flicka på 14 år. De var jättetrevliga och vi hade verkligen roligt när de sjöng och showade för mig. Ingen kunde den andres språk men ändå kunde vi förstå varandra hjälpligt. Den lilla 14- åriga flickan hette Nadja och hade blivit bortgift med en 29- årig man för knappt ett år sedan och nu väntade hon första barnet precis som det skulle vara. Men det var inte utan att jag tyckte synd om henne. Hon gick fortfarande i skolan, hade ensam ett helt hushåll att sköta, en man att passa upp i tid och otid, höggravid, febrig, förkyld och dessutom var klockan närmare midnatt och hon skulle upp tidigt till skolan nästa morgon. Själv när jag var 14 år tog min mamma hand om mig.

Litet ordspråk uppsnappat på vägen: Oro och ångest är den ränta man får betala , då man bekymrar sig för morgondagen.

Cykeldagboks-hälsningar Boel

59. Bilden: Vår gastronomiska basföda.

Till nästa rapport -->