Aqaba, 980225, 7399 km.

Rullar in i byn al Mafraq uppe på Jordanska högplatån, eskorterade av polisbil med blåljusen tända som vilket statsbesök som helst. Poliserna erbjöd sig hitta ett billigt hotell till oss när vi träffade dem på en liten kebabsylta utanför byn. Dem praktiserade sin engelska, ställde en massa frågor och blev oerhört imponerade av att vi cyklat från Sverige ända ner hit. Hotellet visade sig vara fullt men med tanke på vår eskort hyrde ägaren gärna ut sitt egna rum till oss och inkvarterade sig själv i tiopersoners-sovsalen. -Här bor ni bra och säkert, men låt er inte bli lurade av småsmugglarna som bor här, sa polisen och gled vidare i sin gamla amerikanare...

Bilden: Allt tutande gör en galen

Trötta på avgaser, regn och t.o.m. lite snö på natten, lämnar vi Amman efter ett kort besök innehållande bl.a. upphämtning av div. brev från nära och kära. Att hämta brev på lokala postkontoret kan vara rena lotteriet. Poste Restante-lådan står ofta helt obevakad ute på en bänk och vid flertalet tillfällen har vi själva tvingats sortera vår post ”bakom kulisserna,” inne bland dem ologiskt strödda högarna på golv, skåp och hyllor. Vi hade turen med oss i Amman och hittade tre brev i en av högarna, brev som anlänt tre veckor tidigare ! Och som vanligt låg dem långt ifrån den avsedda Poste Restante-lådan. Blir mer och mer övertygad om att vi har världens bästa postverk hemma i Sverige...

Irrar runt bland ett kaotiskt vägnät, de flesta skyltar är skrivna på arabiska men det värsta är att alla vägar bytt namn nyligen ! Lonely Planet-boken är inte till mkt. nytta. Boel flörtar till sig en privatpolisbil och som vanligt blir vi eskorterade ut ur den brungyttjiga röran.
Regnet vräker ner och plötsligt delar Ackes kedja sig i två delar. Vi tackar för eskorten, tar fram verktygen och skarvar ihop kedjan medan regnet öser ner, innerligt trötta på vintern men med vetskapen om att sommarn bara ligger knappt en timmes rullning nerför den c:a 35 km. långa nerförsbacken fixar vi kedjan i ”formel 1-däckbytesfart”. I dryga 70 km. i timmen kör vi slalom förbi de tunga lastbilarna som tvingas motorbromsa sig ner för den branta backen till Döda Havet. Höjdmätaren sjunker stadigt och visar nu flera hundra meter under havsnivå. Några ungar som vaktar en hjord getter roar sig med att kasta prick och använder oss som måltavla för sina knytnäves-stora stenar. Äntligen kommer värmen mot oss som om man flugit från ett kallt norden till tropikerna på under timmen.

Vilken känsla att kunna ta av sig goretex-stället och plötsligt få cykla i kortbyxor och T-shirt längs Döda Havets kust.
Belåtna och med ett brett leende tackar vi moder jord för att hon särade lite på sig just här för många härans år sen och därmed bildade ”The Great Rift Valley”, som möjliggjorde vår snabba förflyttning från vintern uppe på 900 m.ö.h. ner till sommaren här på 400 m. under havets yta, världens lägsta punkt. En härlig fallhöjd på 1300 meter.

Bilden: Vanlig syn längs vägarna, död hund, Jordanien

Hög militär närvaro råder pga. närheten till Israel, gränsen går mitt i det 16 km. breda Döda Havet. Dalgångens höga klippor reser sig majestätiskt på den Israeliska sidan likt Grand Canyon-väggar. Var 20:e km. passerar vi en militär checkpoint. Militärpoliserna är pratsjuka och sällskapliga. Bjuder oss på sött te med oreganosmak, språkar lite om allt möjligt UTOM politik, vilket är att föredra i denna ”heta” del av världen. Tackar för teet, bunkrar 20 liter vatten och glider vidare.
Efter några km. får Boel sin första punka och med dem väntande varmvattenkällorna i åtanken fixas punkan på en kvart. Anländer till en sagolikt vacker oas fylld med en massa naturliga swimming-pooler, till bredden fyllda av härligt ångande varmt källvatten som rinner ut i Döda Havet via ett dånande vattenfall.
Vi slår snabbt läger. Kvällen är ljummen och skön. Vi är helt ensamma. Nakna lägger vi oss ner i de naturligt utformade bassängerna och låter det 40-gradiga vattnet värma och massera våra trötta och stela kroppar.

Palmerna vajar och bakom berget går fullmånen upp och ger ett behagligt sken. Miljontals gnistrande stjärnor breder ut sig över himlavalvet. Hundra meter längre ner ligger Döda Havet. Naturen har gått och lagt sig för dagen. Det är alldeles tyst. Det är vid sådana här tillfällen man verkligen uppskattar att ha sitt eget färdmedel med sig. Att kunna leta sig ut från de vanliga turiststråken och som i detta fallet ha en hel naturlig källa för sig själv utan en massa folk runt omkring som stimmar och skriker och utan att behöva betala ett högt inträde. Kan det bli bättre ?

Dagen efter flöt vi runt som korkar i Döda Havet, vilket igentligen inte är ngt. hav utan en defenitivt död sjö utan utlopp. Jordanflodens tillopp är litet pga. den ökade konstbevattningen och avdunstningen mkt. stor (i juli/aug. är det +50*C ), vilket leder till att Döda Havs-nivån sjunker sakta men säkert. Därav den höga salthalten som förnärvarande är omkring 35 % ! Stora mängder mineraler utvinns i södra delen av ”sjön”.

Att flyta omkring och läsa dagens tidning är alltså inga problem men det gäller att hålla tungan rätt i mun och öron och ögon fria från det trögflytande vattnet, en kallsup är inte att rekommendera. Det gäller att som vi, ha tillgång på sötvatten i form av en varmvattenkälla nära stranden så att man får av sig den starka soppan.

Efter en härlig tid nere vid Döda Havet var det dax för en rejäl stigning upp till Kerak (640 m.ö.h.), vilket tog en hel dags svettande i anspråk. Efter att ha stigit över 1000 m. var det åter dax för ullfrott´e och goretex-ställ. Lämnar Kerak och dess gamla korsriddarborg bakom oss och rullar nu längs Kings Highway genom ett dimmigt och snötäckt landskap, snacka om kontrastrikt land !

Frusna och trötta kokar vi vår dagliga pasta under en ståtlig tall, blandar i den ”obligatoriska” tonfisk i olja-burken och ”kryddar” med ketchup, en kulinarisk upplevelse här ute i bushen....

Når den hemlighetsomspunna klippstaden Petra efter en del hårda backar. Tar in på Hotel Moses Spring som enligt guideboken visar filmerna ”Indiana Jones & the last crusade” och ”Lawrence of Arabia” som båda är inspelade i dem här trakterna. Efter en saligt god buffe-måltid visas riktigt nog filmerna, för sisådär 1000:e gången och kvaliteen är därefter.

Tidigt nästa morron vandrar vi på den slingriga stigen som leder oss till Petra. På båda sidor om oss, på fem meters avstånd, reser sig de magnifika rostfärgade bergens väggar hundratals meter upp i skyn.

Vatten sipprar ut ur små håligheter och får med hjälp av solens glittrande strålar berget att skimmra i regnbågens alla färger. En bit längre fram ser vi en glänta full av ljus och vi går rakt in i slutscenen av Indiana Jones-filmen. Al Khazneh (skattkammartemplet) reser sig stolt 30 meter upp längs klippan, direkt hugget ur berget för 2000 år sedan av de mäktiga Nabateerna som regerade över hela Transjordanien. Hela klippstaden är ett enda stort praktverk belägen i den vackra dalen Wadi Arabia och är i sevärdhetsmått räknat i klass med både Pyramiderna i Giza och Palmyra i Syrien. På hemvägen till vårt hotel blir vi erbjudna åsnetaxi med luftkonditionering....

Byn Sadaq välkomnar oss med den härligt stavade officiella skylten ”wlecoem”, gissa vad det betyder ? Goodbye-skylten var av ngn. underlig anl. rättstavad...En vanligt förekommande företeelse i denna del av världen.

Kings Highway förenar sig med den tungt trafikerade Desert Highway och plötsligt har vi enorma lastbilskaravaner som medtrafikanter. Svart rykande dieselavgaser och ett ständigt tutande plågar oss konstant i 80 km. innan vi viker av på avtagsvägen mot Wadi Rum. Långt här ute i öknen är det alldeles tyst, det är bara vinandet från våra däck som hörs. Håller bra fart, terrängen sluttar neråt. Solen har gått ned, bara några km. kvar i den becksvarta öknen. Pannlamporna lyser hyfsat upp den relativt jämna vägen. Vi är helt ensamma, ingen trafik.

Plötsligt ligger sanden framför mig och med en rejäl smäll vurpar hela jag och mitt 60 kg. tunga ekipage rätt ner i den sluga sanden. Slår i revbenen rätt så rejält och tackar herren för att han satte dit dem som skydd. Samtidigt skriker jag till Boel att nu kanske det är kört med dykningen i mitt älskade Röda Hav, knäckta revben och BC (dykväst) går inte så bra ihop.

Som tur var kunde jag ta mig fram till Wadi Rums camping och efter två smärtstillande alvedon slog vi läger i ett av världens vackraste ökenområde. Efter en underbar natts sömn försvann det mesta av smärtan och alvedonen håller mig i trim. Det där med att cykla i mörker är inget att rekomendera.

Den storslagna naturen runt omkring oss överträffar alla förväntningar och vi blir stumma av förvåning över att ngt. kan vara så oerhört vackert som detta. Vi befinner oss mitt i en sagolikt vacker verklighet. Skorna gräver sig djupt ner i sanden och det är tungt att gå. Luften är torr. Svetten hinner inte rinna så långt föränn den avdunstar. Kvar på huden blir ett tunt lager salt. Runt omkring oss sticker de rödrosa bergen upp som svampar ur sanden. Bergens former är runda och mjuka efter miljontals år av vindens och sandens slipande. På en del ställen är det som om en väldig jätte fått ett explosionsartat vredesutbrott, svingat sin yxa och klyvt bergen i två delar. Imellan har det bildats långa, smala gångbara canyons. Dromedarer vandrar omkring i jakten på ett grönt litet grässtrå. En herde dyker upp från ingenstans, drar sakta förbi med omkring hundra getter, och försvinner lika snabbt rakt in i horisonten....

Det är beundransvärt hur beduinerna och deras djur kan överleva här ute, där vatten är mer värdefullt än allt annat. Stillheten är enorm. Det nästan ringer i öronen. Åt vilket väderstreck man än vänder blicken breder sanden och bergen ut sig mil efter mil rakt ut i det oändliga...

Rullar vidare söderut längs desert-highway, mot Röda Havet. Klippor och berg börjar bli spetsiga vilket är karaktäristiskt för Röda Havs-regionen. Ett behagligt pirrande strålar genom kroppen, snart är vi framme vid det stora blå. Något jag länge längtat efter. Verken i revbenen är som bortblåst. Vi slingrar oss ner längs de branta bergen och lufttempen stiger snabbt till T-shirtväder. En susande vind med bra drag möter oss i dalen.

Plötsligt ligger hon där, djupblå och omringad av dem härligt veckade röda bergen och den blåaste av alla himlar: det älskade Röda Havet ! Först nu när jag står här vid Röda Havets strand, den enda plats på vår cykelfärd jag besökt vid tidigare tillfällen, fattar jag hur långt vi cyklat. Tittar ner på cykeldatorn som visar 7 395 km., ger ifrån mig ett tjut av lycka och kramar om Boel sen känner jag glädjetårarna komma.....

Hälsar Acke & Boel.

Slut på asfalt i ett kallt Jordanien.

Till nästa rapport -->