Innan vi finner grusvägen som leder oss till stigen intill Petra, tvingas vi tränga oss igenom massan av ettriga beduiner, som promt vill hyra ut en hästdrotska till oss. Miss, miss, ropar en liten pojke och springer efter mig. Med ett brett tefläckat leende, erbjuder han mig åsne taxi och pekar på sin lurviga grå åsnas rygg. Nej tack, jag går. Men miss, det är alldeles för långt att gå. Hm, muttrar jag. Jag har cyklat dryga 7000 kilometer ifrån Sverige och hit, så det kan vara skönt att gå som omväxling. Pojken tittar misstroget på mig. Var är din cykel då, frågar han. På hotellet, svarar jag självklart. Visst, visst, skrattar han.Det är för varmt att gå, förtsätter han envist. Min åsne taxi är av senaste modell med luftkonditonering, säger han med sådan stolthet och allvar i rösten att vi blir fulla i skratt.

Den lilla stigen som slingrar sig in till Petra går mellan två berg. På båda sidor reser sig de magnifika roströda bergen något hundratal meter upp i skyn. De är så perfekt skilda ifrån varandra, att om man skulle sammanföra dem igen skulle de på nytt passa in i varandra, precis som pusselbitar. Stigen för oss längre och längre in i berget och verkar inte vilja ta slut. På en del ställen är det inte mer än fem meter mellan bergväggarna. Vatten sipprar ut ur små håligheter och får med hjälp utav solens glittrande strålar berget att skimmra i alla regnbågensfärger. En bit längre fram ser vi en glänta full av ljus och vi går rakt in i slutscenen av filmen, Indiana Jones and the Last crusade. Uthuggen ur den röda sandstens klippan reser sig Al Khazneh ( skattkammar templet ) 30 meter högt och 43 meter brett. Det är inte förrän två ridande vakter passerar man inser hur facinerande stort det är. Inget fuskbygge här inte, allt är uthugget direkt ur det solida berget. Enligt gammal sägen skall urnan som är placerad i mitten på andra våningen vara full av guld och juveler. Nog tycks det vara en säker ointrängbar plats, 15 meter upp i luften, såvida inte tjuven är bergsklättrare.Inne i templet finns bara tomma ytor och kala väggar.

Utanför råder full kommerce. Överallt har beduinerna sina tingeltangel stånd, där de säljer allt ifrån falska rödkoraller till antika mynt. En dekorativt utsmyckad kamel ligger som lugnet själv mitt i allt folkvimmel och väntar tålmodigt på att få lotsa runt turister. En grupp japanare, iklädda senaste Tokyo mode med svarta platåskor och neon färgade tröjor, ser måttligt intresserade ut medan deras medhavda japanska guide läser innantill ur en bok. Ställer mig vid sidan och studerar spektaklet medan Acke fotograferar. En söt pojke i tioårsåldern med rufsigt hår kommer fram och vill sälja ett äkta halsband av Petra-sten till mig. Vänligt talar jag om för honom att jag inte är intresserad. Tvärt vänder han ryggen åt mig och snäser " far åt helvete " på perfekt klingande engelska. Stum av häpnad glor jag efter honom. En pratsam äldre sydafrikansk tant säger tröstande; - Se inte så förvånad ut, sådant händer hela tiden.

Jag är mer förvånad över att naturen här omkring är mer hänförande och spektakulär än Petra själv. Efter att ha vandrat runt en hel dag är vi beredda på att hålla med henne. Klippstaden Petra är otroligt vacker och imponerande med sin intressanta och facinerande historia. Men naturen och bergen runt omkring med sina extrema färger och former är ett snäpp värre, som t.ex. utsikten över Wadi Arabia.

Hälsningar Boel och Acke.