Så fort cigaretten är slut stoppar han i en ny,medan han låter fimpen falla till golvet. Förhoppningsvis släckt ! En annan välklädd herre tycks inte ha någon uppgift alls,utan sitter på en pall med benen i kors och studerar de som arbetar. Då och då tar han upp ett vykort eller vänder och vrider på några tillsynes helt ointressanta vita kuvert,innan han slänger tillbaka dem på golvet. Man kan bara hoppas på att han kommer ihåg vilken hög han tog dem ifrån.

En liten grabb kommer inkilandes med en bricka full av rykande hett te och allt arbete upphör. Poste restante boxen står obevakad och öppen utanför disken. Mannen i luckan tittar inte ens upp ur sin tidning när vi börjar rota runt efter våra brev. Vi finner ett par brev som hamnat i fel stad och knackar lätt på glasrutan. Mannen med tidningen rycker till och ser oförstående ut när vi förklarar och lämnar över breven till honom. Det är inte mitt fel,säger han trött och ger breven till en förbi passerande man,som i sin tur ser ännu mer oförstående ut. Mannen tar av sig glasögonen och tittar på oss och sen på breven,innan han stoppar ner dem i bröstfickan och skyndar vidare. Undrar om de breven någonsin hamnar där de ska. Det rycker lite lätt i ena ögonbrynet på mannen när vi påpekar att poste restante boxen inte bör vara obevakad. Man vet aldrig vem som kommer förbi och som inte har rent mjöl i påsen. Men han tycks inte bry sig.

Vi behöver inte ens visa våra pass när vi tar våra två brev. Inga problem, lita på oss,om tio dagar är er post framme, hånler han och slår med stämplen så att hela bänken skakar. Tveksamt lämnar vi över våra brev som skall till familj och vänner hemma i Sverige och hoppas att de åtminstone inte hamnar bland soporna.

Postkontoret i Amman är inte det första postkontoret och förmodligen inte heller det sista vi besöker bakom kulisserna på jakt efter post vi vet har blivit skickad ifrån Sverige till oss, men som av någon okänd anledning inte ligger i poste restante boxen. Flera gånger har det hänt att vi har funnit brev och vykort adresserade till oss, när vi efter mycket om och men fått lov att söka igenom de stora så kallade sorterade posthögarna i skåp och på hyllorna, medan postmannen om och om igen upprepat för oss att det inte finns något mer att hämta. När vi med ett glädje tjut funnit något som är adresserat till oss, har han sett uppgiven ut och sagt " in sha´ Allah " dvs. guds vilja.

Länge leve posten, hälsningar Boel och Acke.