Fyra män trängs i den lilla kupen,alla med näsorna hårt tryckta mot vindrutan. Känner mig som en apa i bur på zoo. En riktig attraktion. En kvinna på cykel ! Drar upp min lila sjal över näsan så att det bara blir en glugg kvar för ögonen. Innanför sjalen kan inte männens nyfikna och stirrande blickar tränga in och nå mig. Med sjalen på som täcker allt hår och största delen utav ansiktet känner jag mig trygg och säker. Här inne lever jag i min egen värld. De första männen i bilarna som tog sig en titt på mig bekom mig inte så mycket. Men när den femtioelfte passerade började jag känna mig något besvärad,uttittad och irriterad. Det här är männens del utav världen och den styrs bara av män. Kvinnorna tycks bara finnas till för att föda barn, tillfredställa och passa upp sin make. Det började redan i östra Turkiet och har fortsatt sedan dess.

Jag vet inte hur många gånger Acke fått frågan; - Varför han har släpat med sig en kvinna på en cykelresa runt jorden . Hon eller den där som männen envisas med att kalla mig och så vänder de som vanligt ryggen mot mig, ställer bara till problem för dig säger de tyst i förtroende till Acke. Kvinnor är veka,fortsätter de, äventyr och strapatser är för män. När vi förklarar att cykla är något vi bestämt gemensamt och valt att göra tillsammans tycks de inte förstå. En äldre tandlös herre ser ut som ett levande frågetecken. Fundersamt kliar han sig på sin välgödda mage och blänger på mig som om jag vore något katten släpat in.

Cykel hälsningar Boel.