Vi viker av ifrån stora vägen och in på en stenig och gropig liten avtagsväg på jakt efter en bra tältplats. Det finns inte en enda buske eller stor stenbummling att gömma sig bakom. Med höga lockrop håller herdarna på att fösa ihop sina getter. I sakta mak lunkar de hemåt i takt med bjällrornas klang. Längre bort syns siluetterna av ett beduinläger. Mannen i huset kommer gåendes. Han ser ut som en riktig vilde. Fårpälsen som hänger över axlarna hasar i marken efter honom. Den traditionella rödvitrutiga sjalen är hårt omknuten runt huvudet. Det är knappt ansiktet syns. Ögonen är smala som springor och han ser mycket misstänksam ut. Försiktigt , frågar Acke om det går bra ifall vi slår upp vårt tält i närheten av deras. Mannen gör en lov runt om oss och ser nu väldigt fundersam ut. Utan förvarning tar han ett rejält tag om min cykel och skakar om den med en sådan kraft att både jag och cyklen håller på att välta. Hans vindpinade djupt fårade brunsvarta ansikte spricker upp till ett kritvitt leende och med ett högt kluckande skratt utropar han JAMAL , JAMAL ( kamel på arabiska ). Med ett knotigt finger pekar han på en kamel som står och vilar en bit bort. Vi slappnar av och börjar att skratta. Nog är vi rätt lika beduinerna , en slags normader som färdas med cykel.

En välbehaglig värme ifrån den diseldrivna kaminen slår imot oss när visätter oss ned på golvet i tältets kombinerade sov och vardagsrum. Frun serverar oss hett mycket sött kardemumma te. En ljuvlig doft sprider sig. Till vår ära har en get blivit slaktad. Utanför tältet fräser männen upp köttet tillsammans med massor av lök och tomat i ett väldigt fat över öppen eld. Acke har lånat ut sin pannlampa till kocken som är djupt imponerad och alla skrattar. Katten peps sitter i dörrhålet intill köket och slickar sig runt munnen. Först blir Acke och jag serverade mat,sen äter männen och tillsist får kvinnorna och barnen äta resterna ute i köket. Vattenpipan kommer fram och Acke sitter i en hörna tillsammans med männen och röker. En tung doft av frukt tobak sprider sig genom rummet.

Den lilla flickan Tahany sitter länge med sitt rufsiga,tilltrasslade och dammiga hår och tittar nyfiket på mig,innan hon tillslut tar mod till sig och sakta kryper ifrån systerns trygga famn och upp i mitt knä. Hennes bruna ögon är stora som klot när hon ingående studerar mitt annorlunda vita västerländska ansikte. Med en mjuk hand känner hon på min blå sjal jag bär som täcker allt hår och ler. Sen kryper hon tätt intill mig och efter en stund somnar hon.

Öken hälsningar Boel.