Vi har fått den sämsta julklapp man kan tänka sig. Alla diafilmer från den mest intressanta delen av dagens östeuropa är spårlöst borta. Har verkligen dämpat julstämningen rejält och tagit (jul-)musten ur oss. Fy f-n vad hemskt detta känns, en riktig rysare! Här har man lagt ner mycket möda och besvär och tid på fotografering och sen suddas allt bort pga att man litat på Turkiets postsystem. Otäckt till tusen!

Måhända finns det någon som kan hjälpa oss med detta problem (postanställd hemma i Sverige, el dyl. Polisväsendet kanske?). Hör i såna fall av er till min e-mail adress acke@outdoor.se Vi lovar att belöna er rejält om ni för oss samman med dessa filmer. Någon som har tid att översätta vår hemsida till engelska? Hör i såna fall av er till acke@outdoor.se eller Anders.Thorsell@outdoor.se.

God (h)jul och gott nytt år önskar ACKE och Boel

Turkiet, Antalya, 97 12 29, 5214 km.

Har nu rullat 5214 km. med våra orange stålhästar som skött sig utomordentligt bra.Vilket måhända beror på vår 100- milservice då vi rengör kedja och krans med diesel samt riktar hjulen. Turkiet är ett oerhört bergigt land så svetten har verkligen runnit på oss. Av Turkiets totala yta ligger närmare 60 procent på närmare 1000 meter över havet, vilket förklarar svårighetsgraden. Men det är ett oerhört vackert land att färdas i. Särskilt vackert uppe på Anatoliska högplatån där vi cyklade i milsvida släta dalar på 1600 meters höjd med 3000 meters snöklädda bergskedjor på vardera sida. Även om solen sken från en klarblå himmel så var temperaturen - 5 grader och den envisa vinden tvingade oss att cykla med tre lager kläder inklusive goretex-ställ och rånar-luvan. Här uppe är det inte bara naturen som är vacker utan också människorna bjuder på sig själva. En plats på kartan man gärna återvänder till.

Lämnade så denna sagolikt vackra verklighet för den mer turistrika Medelhavskusten. Hamnade så småningom i Ölu Deniz, ett tjusigt strandlandskap. Här var det 18 grader i vattnet så vi badade i böljan den blå. Bodde i en liten bungalow nere vid stranden för 20 kronor per natt. Fiskade, dök, och vandrade i bergen. På natten fiskade vi krabbor med spjut, på dagen småfisk med spö - det enda som hugger på krok i detta relativt döda hav. Dykningen krävde fem millimeters våtdräkt och bjöd på en del vackra drop offs klädda i orange mjukkorall som utgjorde en vacker kontrast till den annars svarta kala bergväggen.

Tunt med fisk, fick inte en enda på harpunen. Däremot hittade jag en på fem meters djup en flaska rött vin som smakade utmärkt till den hemlagade något magra fisksoppan. Alltså blev det en lyckad kväll vid lägerelden, inget smakar ju så gott som det man själv fångat... Nåväl, förutom att Boel cyklade och välte på en snorhal asfaltväg ( första regnet ) då hon fick blessyrer lite här och var och mitt framdäck exploderade med en rejäl smäll, så har vi hittills blivit skonade från större missöden. Ända till julafton, då vi fick den sämsta julhälsningen hittills i våra liv, nämligen den att våra diafilmsrullar från nästan hela Östeuropa som vi skickat till Sverige i november, ännu inte kommit fram utan onekligen blivit någon annans julklapp.

Alla andra brev och paket vi sände samtidigt hade kommit fram, men inte den för oss så oerhört viktiga diafilmen. Mardrömmen var ett faktum. En riktig rysare ! Här har man lagt ner mycket möda, besvär, tid, och glädje på att fotografera en unik del av vår värld på grund av den snabba förändring som äger rum i denna del av Europa, och så suddas allt helt plötsligt bort, rätt ut i tomma intet ! Något vi aldrig kan få tillbaka, något ovärderligt som inget försäkringsbolag i världen kan ersätta oss med. Deppiga, förbannade och upprörda anmälde vi det hela till postverket och polisen här i Antalya, ringde till svenska ambasaden i Istanbul där Barbro lovade att hon skulle ta tag i det. Kontaktade den engelskspråkiga " Turkish Daily News " som högg direkt, skrev en artikel om oss innehållande alla relevanta uppgifter om filmpaketet samt att vi lovar en belöning på 100 US - dollar ( som nu höjts till 300 ) vilket motsvarar en vanlig månadsinkomst här. Efter Daily News artiklen hörde både tidningar och TV av sig till oss, erbjöd sig att intervjua oss och plötsligt satt vi och våra cyklar i en TV-studio i direktsändning över hela Turkiet. Programledaren tolkade ivrigt och var mycket intresserad av cykling. Vi berättade om vår cykling, utrustning, svenska kåldolmar (som ju faktiskt härstammar härifrån Turkiet ), visioner och om vårt försvunna filmpaket. Vi
var åter i fokus ! Programmet varade i en timme och var Turkiets svar på Cafe Norrköping. Vi var de enda gästerna förutom en känd sångare som då och då på " klagande turkiska " sjöng kärlekssånger. Programmets policy var bland annat att gästerna skulle avsluta programmet med en valfri sång. Vi klämde till med " I natt jag drömde " vilket vi tyckte passade bra i detta militäriska land...

Hälsningar Acke.