| Rapport 10 - December 1997 (Turkiet) | |
| Turkiet
, Anatoliska högplatån Caltilar Köyu , 971216 , 5089
km. Medan vi sitter framför vedspisen och tinar upp våra stelfrusna lemmar i familjens enda rum blir vi serverade hett te. En enkel familj på landet har visat sin turkiska gästfrihet och bjudit in oss att sova under deras tak , vilket vi är mycket tacksamma för. Ute råder det full storm. Den isande sibiriska vinter vinden går rakt igenom märg och ben.Temperaturen har fallit under noll sträcket och visar tio minus grader. Vi är på väg till Antalya och har valt att cykla bergsvägen över Anatoliska högplatån. De två små barnen Mustaffa och Eugin sitter i sängen och bråkar högljutt om en burk med spik. Rummet är ombonat och inrett i glada färger. Golvet är täckt med flera lager vackert mönstrade ullmattor. I en hörna ligger kuddar utlagda precis som en soffa. Frun i huset lägger ut en stor grön duk på golvet. Det är dags för kvällsvard.  Vi sätter oss i en cirkel på
golvet och stoppar in fötterna under duken. In kommer
frun med en bricka stor som ett golfparaply full av mat.
Brickan sätts rakt ner på golvet och blir som ett bord.
Inga tallrikar eller glas . Vi äter alla ur samma skål
och dricker vatten ur samma glas. Sätter mig på
vänster hand för att inte glömma. Vänster hand är
oren för muslimerna , man äter med höger. Duken
används som sevett. Allt är hemlagat och hämtat direkt
ifrån naturen bakom husknuten. Det doftar underbart och
våra magar knorrar hungrigt. Glupskt stoppar vi i oss
linsoppa , nygrillad svamp , honung , getost , oliver och
nybakat bröd . Lika nyfikna på varandra försöker vi
konversera. Med de turkiska ord och fraser vi lärt oss
kommer vi inte långt . Men med fotografier ifrån
Sverige , gester och ett gott skratt berättar vi om
vårt hemland och vår cykelresa. Blåsiga storm hälsningar Boel. Anatoliska högplatån, Turkiet. 971218, 5152 km
Trafiken har avtagit. Några herdar vallar sina getter längs vägen på jakt efter bete längre ner i dalen. Solen lyser ifrån en molnfri himmel. Det är vackert som ett vykort och jag känner mig glad och lycklig. Vi har cyklat upp på den anatoliska högplatån och är på väg till Antalya. För att komma dit är vi tvungna att cykla över ett bergspass på 1600 möh. Här i bergen utanför turiststråken har vi blivit bemötta av nyfikna vänliga och genuina människor. Ingen har försökt höja priserna för oss i affärerna och i restaurangerna. Ingen har betraktat oss som rika turister som skall luras på något sätt till varje pris. Turkiet har p Hälsningar |
|
 © Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. |
Varje gång vi pausar får den
isande vinden svetten att frysa till is. Vi för en
ständig envis kamp mot motvinden som går rakt igenom
märg och ben. Vårt vatten är så kallt att dricka att
vi bara kan ta en, två klunkar åt gången. Temperaturen
har sjunkit till ett par minusgrader på dagen och minus
tio på natten. Landskapet är bergigt, kargt och
folktomt. 
Bergstopparna runt omkring oss är bra
mycket över 3 000 möh. och snöklädda sedan länge.
Vattenkällorna längs vägen är stängda eller har
frusit till is. Det enda som hörs är vindens vinande.
roblem med en årlig inflation på 100% som
de tycks utnyttja till max. Det finns tre olika
prissättningskatekorier. Ett pris för turkarna. Ett
annat pris för utlänningar som kan prata turkiska,
vilket oftast är ett resonabelt pris. Och så slutligen
ett tredje pris för turisterna som många gånger är
det dubbla mot vad turkarna själva betalar. Att gå och
handla är en ständig överraskning. Det är ett pris
stämplat på varan men ett helt annat när det är dags
att betala. Turkiet borde vara intressant för det
svenska prisetikett förlaget "Pricer" som
säljer färdiga koncept i form av automatisk
prisändring via datorn till LCD-hyllkants etiketten.
Påpekar man att det är dyrt, säger de alltid "you
know, the inflation" och rycker på axlarna.