Utan fisk men med en timmes härlig spänning rikare, återgår jag till vårt läger. Mikolajki ser för övrigt ut som en liten kuststad, fylld med segelbåtar och stora kryssningsfarkoster. Kommersiellt med en massa hotell runt ikring och en lång strandpromenad längs vattnet. Något mer utvecklat än vi hade trott. Tysk charter har nämligen letat sig hitut.Härifrån cyklade vi vidare till Bialowieza, urskogslandet som Boel berättar mer om här nedan. Påväg ner hit fastnade vi särskilt för staden Krakow. En härlig medeltida stad med mycket av den gamla ursprungliga arkitekturen kvar då den sluppit undan krigets bomber. Härliga kafeer antar det stora medeltidstorget Rynek Glowny, som är fullt med gatumusikanter, positivdragare, hästdroskor, cykelrikshor med asiatiska turister i, duvor och sockervaddsförsäljare. Här äter man saftiga bagels med creme-cheese och dricker Zywiec-öl till. Sjunker in i den härliga korgstolen och bara sitter och njuter av utsikten och allt som utspelar sig längs det bilfria området runt torget. Här träffade vi, hör och häpna, Swedish Connections Anders Thorsell (som jobbar med vår hemsida)!!! Han var här nere för 4:e gången och luffade runt. En riktig öststatsräv. Vi blev intervjuade och drack några pilsner tillsammans. Kul att träffas i verkligheten och inte bara på nätet !

Helt övertygad om att Krakow kommer att bli en riktig "innestad" om några år när resebyråerna får upp ögonen. Efter Krakow blev det att besöka de f.d. koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau, som bara ligger 65 km från Krakow. Fattar inte hur f-n man överhuvudtaget kan komma på iden att genomföra något som detta. Mördarna tog t.o.m. vara på offrens hår och gjorde tyg av det ! Får en konstig känsla i kroppen när man vandrar runt på denna jättelika mordplats. Man bara tänker: varför och hur kunde dem göra något så grymt...

Efter mycket mycket tunga backar hamnade vi i skidorten Zakopane, en härlig liten stad omgiven av Tatra-bergen. Vackert centrum med 1 km lång gågata full av små mysiga restaurnger och cafeer. Neonskyltar i regnbågens alla färger och mkt. bra hotell. Man for en känsla av att vara i Aspen, Colorado. Men backarna här lär vara bra mkt. snällare. Tog in på ett medelklasshotell för vi längtade efter lite lyx efter att ha sovit bredvid bönders gödselstackar och ätit havregrynsgröt en längre tid.

Fastnade för hotell pod Piorem, härligt beläget med stor veranda med utsikt över kullarna. TV, varm dusch och underbar mat. Endast 63 zloty (150 sek.) för ett dubbelrum med kraftig frukost för 2 pers ! (kan bokas via nätet: hotel_pp@zakopane.top.pl ) Och nu sitter man här uppe vid Morskie Oko-sjön efter en ordentlig kraftansträngning. Bergen ligger så nära att jag måst fota med 24 mm vidvinkeln. Leican går varm ibland de vackra omgivningarna. Det är en härlig höstdag med klarblå himmel. Frisk och kall luft. Här uppe är alldeles tyst. Det är bara örnens vingslag som hörs emellanåt, när den sveper över vattnet. Nallebjörn lufsar i skogen här nedanför. Bergen tornar spetsigt upp sig mot den molnfria himmeln. Det är en vacker plats. Mkt. vacker. över all förväntan. Lämnar snart denna sagolikt vackra verklighet för att åter bekanta oss med dem härliga backarna. Slovakien väntar...
/ hälsar Acke.


Långfärdscyklistens vardag i Polen.

De Polska trafikreglerna lärde vi oss snabbt. Det verkar nämligen inte finnas några. Och finns det några så är det undan eller väck som gäller. Störst och tyngst fordon kör alltid först. Vem vågar sätta sig emot en 30 ton tung lastbil som dundrar fram i 100 km/h ? Trafiken är intensiv och bilisterna visar inte mkt. hänsyn. Finns det en lucka i trafiken måste den fyllas till varje pris. Detta oavsett om omkörningen kommer att ske i ett backkrön, en kurva eller över en smal bro. Efter att varit med om att en utspringande hund nästan blivit påkörd tog vi oss en rejäl kartläsare. Vi har valt att färdas småvägar. Ibland blir det genvägar och ibland omvägar. Tyvärr är det inte alltid man har några alternativa vägar att välja på. Då gäller det att vara extra ödmjuk och försiktig.

Polen har ingen allemansrätt men campingarna ligger tätt. De håller i regel hög standard och påminner i stort om de svenska, utom priset förstås. Vi betalar mellan 10-25 zloty (24-60 sek) per natt för oss båda och tältet. Polackerna gillar bilsemestrar med husvagn eller tält. Hela familjen inkl. husdjuren klämmer in sig i sin lilla leksaksbil, en mini-Fiat. Vilka puttrar runt överallt. Otroligt rymlig ! När de pressar den lilla stackars motorn i vilda omkörningar hotar överhettning i motorn där bak. Men det löser polackerna genom att öppna motorhuven baktill på vid gavel. Hundar, katter, fåglar och marsvin. Det finns ingen hejd på vilka husdjur som får följa med på campingsemester. Men de polska campingarna måste vara hundarnas eget paradis. Här får de lov att springa fritt hur som helst. Leka och skoja lite med grannen. Go och kolla läget nere vid grillbaren. Lyfta lite på benet här och där. Men ngt. hundbajs har vi inte sett någonstans. ändå har jag aldrig sett ngn. husse eller matte plocka upp efter sina små skyddslingar. Var hundarna lyfter på benet verkar vara mindre noga för dem själva. Vi hade jätteroligt åt en hund som lyfte på benet mot en bänk och släppte en skvätt. På bänken hade ngn. hängt sina kläder och handduk. Vederbörande kom tillbaka efter ett dopp. Började helt ovetande om att hunden precis uträttat sitt, torka sig i ansiktet med handduken. Här gäller det alltså att se upp. Vi är på polsk campingplats,-hundarnas paradis ! Som långfärdscyklist är det mkt. tid som går åt till att hitta en tält och sovplats. Ibland känns det som om det är ett evigt packande av, upp, ner, in, ut, hit, dit och på cykeln. Slå upp tältet, in med cyklarna och alla väskorna i tältet. Organisera vad man behöver och inte behöver. Bråka lite. I början var det ett rent helsicke att veta i vilken väska man hade vad i. Ofta gormade och skrek vi på varandra när vi inte kunde finna det vi ville ha i tron att den andre hade det. Bara för att en stund senare behöva be om ursäkt, när man givetvis funnit det man så febrilt letat efter längst ner i väskan. Laga mat, äta, diska, plocka iordning köket och matväskan. Skriva dagbok, lyssna på de svenska nyheterna på kortvogsradion, fixa div. ting som t.ex. daglig översyn av cyklarna. Sova, bara för att nästa dag om igen börja med att laga frukost (havregrynsgröt), brottas med sovsäcken. Den har alltid en viss tendens att vilja krypa upp igen när man håller på att stoppa ner den i fodralet. Men den är ljuvligt varm och go att krypa ner i på kvällen när kylan kommer smygande. Tömma och ta ner tältet, studera kartan och bråka några minuter om vilken väg som är lämpligast att cykla på. För att till slut lasta på cyklarna igen och bege sig av på en ny härlig dagsetapp full av nya spännande äventyr.
/ Hälsar Boel.

Det mödosamma packningsjobbet. Foto: ACKE

Bialowieza, vid gränsen mot Vitryssland, Polen 970907, 1263 km.

Efter att ha festat på McDonalds mat bjöd den fortsatta nordvästliga vinden oss på en härlig cykelfärd ut ur Bialystok mot urskogen vid den vitryska gränsen. Landskapet gick ifrån den ena ytterligheten till den andra. Efter att bara ha cyklat tre mil öster om storstaden Bialystok möttes vi av genuina och fattiga små byar som kantrade vägen. Bönder med puckliga ryggar och knotiga händer låg på knä i den leriga jorden och plockade årets skörd av potatis, för hand. Stora, kraftiga och trygga arbetshästar plöjde åkrarna. Barn i lappade kläder och trasiga skor betraktade oss nyfiket. Hundar skällde. Hönsen sprang förskräckt kacklande undan när vi cyklade förbi. Skogen började ta vid på allvar och fångade in oss i sin trollska värld. Solstrålarna spelade oss ett spratt när de svepte över gamla omkullfallna träd och rötter. Luften blev sval, fuktig och luktade mossa. Ju längre österut vi cyklade, ju mer obefolkad och vild blev naturen.

När vi cyklade genom en av de fattiga små byarna stannade vi vid en vacker träkyrka för att pausa. Plötsligt hade vi en hel skock barn omkring oss. Det var speciellt en av pojkarna som fongade min blick. Han var c:a 10 år, solbränd, med lappade byxor som spruckit i sömmarna igen. Glatt kom han hoppandes på ett ben då ena sulan hade lossnat från skon. Lite blygt hjälpte han oss att öppna grinden in till kyrkogorden. Acke frågade om det gick bra att ta en bild på honom. Jo, det var han genast med på. Som tack tog Acke honom i hand. Leendet spred sig snabbt från öra till öra och han sträckte på sig. Det här var ngt. att berätta för kompisarna om.

När det såg som mörkast ut för oss och regnet hängde i luften kom vi till en bensinstation som låg mitt ute i skogen. Klockan hade hunnit bli mkt. och vi var tvungna att hitta en tältplats inom en halvtimme. På bensinstationen fann vi vår räddning. En man som stannat till erbjöd sig helt spontant oss sitt hem. Lite tveksamma tackade vi ja. Hans fru och tre barn tog ngt.förvånande emot oss. Vi blev inbjudna att värma oss framför brasan. Fick te och bullar med hemlagad sylt. Den sylten var så underbart god. Smakade en blandning av jordgubb, hallon och smultron. Vi berömde nog sylten för mkt., för när vi skulle go so gav frun oss en burk sylt som gova. För att visa dem vår tacksamhet över deras gästvänlighet bjöd vi dem po Ekströms Blåbärssoppa. På knagglig tyska berättade vi om vasa-loppet och den svenska blåbärssoppan.

Den lilla staden Hajnowka är den sista utposten och den enda inkörselporten till urskogen. En grå, trist stad som inte riktigt passade in i den magiska trollskog vi just kommit ut ur. De sista 20 km in till den lilla byn Bialowieza förde oss allt längre in i vildmarken. Trafiken avtog nästan helt. Vi cyklade nära varandra. Fick en känsla av att om ngt. skulle hända oss här skulle aldrig någonsin ngn. hitta oss igen.

Bialowieza nationalpark är en av de äldsta NP i europa och är skyddad sedan 1921. NP (125.000 hektar) är delad i 2 delar av gränsen mellan Polen och Vitryssland. Skogen är en tätbevuxen blandskog med stor mångfald i naturligt tillstånd. Flera trädarter når betydande dimensioner och är mellan 4-5.000 år gamla vilket är sällsynt förekommande i europa. Parkens fauna och flora är mkt.rik. Genom att vandra runt i skogen for man en inblick hur centraleuropa såg ut förr. Här finns det största antalet vilt strövande visent (europeisk bison). Men dock bara 250 individer totalt. Visent som art höll på att dö ut under åren 1919-1929. Förr levde visent fritt i hela centraleuropa men idag bedrivs det uppfödning under strikta former för att bevara arten och antalet djur. Förutom visent finns här också den polska inhemska tarpanhästen som här strövar omkring i vilt tillstånd. Vi beslöt oss för att cykla till det särskilda reservatet där man är garanterad att få se bodde visent och tarpanhäst. Glada i hågen cyklade vi in på jakt efter visent. Fann ett stort vilthägn med några kraftfulla djur som skulle kunna vara visent. Betraktade dem lite fundersamt och kom fram till att de mest påminde om en blandning mellan vanlig ko och visent ! Men var det så här de såg ut så kör till ! Efter att ha beundrat dem ett tag beslöt vi oss för att nu visste vi hur en visent såg ut. Trodde vi. Nu ville vi se riktiga vilda visent och beslöt oss för att ge oss av på en egen cykelsafari. På vägen ut från reservatet cyklade vi förbi ett ännu större vilthägn. Där fann vi en hjord på 8 djur med kalvar. Majestätiskt och stolt drog dessa bjäsar fram och betade kraftfullt av det långa gräset. Det här var riktiga visent ! De andra djuren vi sett visade sig vara hybrider. Korsning mellan ko och visent. Framavlad för det excellenta köttets skull. Ännu mera säkra på att vi ville se vilda visent drog vi iväg på cykelsafari. Efter att ha vikit av från den asfalterade vägen och cyklat 5 km rakt in i skogen på en av de otaliga små grusvägarna, mötte vi en lokal svampplockare. På knagglig engelska och med fantasifulla gester försökte han berätta för oss att han sett tre st. visent lite längre bort. Vilda av tanken att få se en livs levande viltströvande visent gav vi oss av efter hans vägbeskrivning, rakt in i urskogen. Följde en väg som blev till en stig som blev till ingen stig alls. Ställde cyklarna mot en gran och smög oss fram. Fick se en massa spår efter visent och där de legat och rullat sig i leran. Vi kunde riktigt känna den tunga söta doften av dem.

Det var när jag stod här i den djupaste delen av urskogen som jag kom att tänka på några rader av Charles Darwin som jag läst i en bok; "Of the sights that engraved on my mind none could boast of as much subtlety as an virgin forest untouched by human hand. You can not remain impassive in such a wilderness and have no feeling that there is something more to humanbeing than bodily life". Tyvärr fick vi inte se några vilda visent. Lite besvikna men fortfarande uppspelta av spåren vi sett gav vi oss av i skymningen åt det håll vi trodde var hem. Korsade några grusvägar och tyckte att om vi höll kursen rakt fram hela tiden kunde vi inte komma fel. Skymningen föll snabbt och skogens mörker började omsluta oss. Luften började bli kylig och vi drog på oss Fjällrävens goretex-ställ. Ngt. oroliga för att det tog lång tid för oss att komma ut till asfaltsvägen cyklade vi snabbt vidare. Plötsligt såg vi vägen och drog en lättnadens suck. Men vägen var mindre och vi kände inte riktigt igen denna del. Nu blev vi ordentligt nervösa. Tillbringa natten ute den nästan nollgradiga polska urskogen so nära vitrysska gränsen och dessutom utan utrustningen, som låg hemma på rummet i Bialowieza, hade vi ingen lust till. Desperat beslöt vi oss för att cykla till höger och satte av i hög fart. Efter ett tag svängde vägen tvärt till vänster. Bakom kurvan stod vi plötsligt tio meter fron vitryska gränspassagen ! Hundar började hysteriskt att skälla i närheten. Så många skräckhistorier vi hört om den vitryska gränsen och alla varningar vi fått kände vi att här ville vi inte fastna. Adrenalinet rann till ordentligt och vi satte av i vild karriär åt andra hållet. Cyklade förbi några militärer som sog mäkta förvånade ut när 2 lysande oranga cyklar med 2 blåklädda varelser i all hast for förbi deras vaktkur. Mörkret låg redan tungt omkring oss när vi till slut nådde byn Bialowieza. Vi tackade den vakande ängeln vi haft över oss och styrde vora stålhästar direkt till byns enda lyxrestaurang, för att återigen njuta av civilisationen. Lovade varandra att aldrig mer ge oss ut på cykelsafari utan karta och kompass ! Med andan i halsen och rosiga kinder stövlade vi in på restaurangen. Cyklarna ställde vi i foajen. Man säger att sjön suger men det gör skogen oxå. Vi var vrålhungriga. Efter att ha studerat menyn en stund, började vi att beställa. Rysk rödbetssallad, grönsallad med gurka, ägg och majonäs, bröd, ost och smör. Svampsoppa med honung och potatistärningar. Vildsvinsstek med potatispur'e och sås. Till efterrätt valnötskaka med chokladöverdrag och grädde. Till detta drack vi 5 st. 50 cl. öl och en kanna isvatten. Den lilla servitrisen såg alldeles förskräckt ut när vi hade beställt färdigt. Hon trodde nog att det var fler på ingånde. Vi åt och drack. Maten var som vanligt här i Polen: superb. Det bästa med hela kalaset var när notan kom. 40 zloty (knappt 100 sek.) !! Magarna putade rejält under tröjan när vi mätta och lyckliga cyklade hem genom den stjärnklara natten till vårt lilla rum.
/ Hälsar Boel.

Fortsättning --->>>