11 september 1997, dag 5

Gdansk, Bydgoszcz, Torun

      

Bestulna— Vaknade vid 8-tiden av ett öronbedövande oväsen i hotellkorridoren. Man började renovera väggar och tak vid denna för oss mycket tidiga timme. Knallade iväg mot tågstationen vid 9.30-tiden och köpte biljetter till Bydgoszcz med avgång 10.30.

Våldsamt tumult i korridoren
När tåget kom in och vi steg in i korridoren kom helt plötsligt tre killar springande i motsatt riktning. Det blev våldsamt tumult och trängsel. Jag satt som i ett skruvstäd men kom till slut loss. Tågdörrarna slog igen och de tre killarna hoppade av. Tåget började rulla när Kent ropade förtvivlat: -Plånboken! Den är borta! -Jaha, var har du glömt den då? svarade jag och kände efter i min framficka. Tomt! Vi hade helt enkelt blivit utsatta för en mycket smart kupp. I tumultet plockade dessa tre killar på sig våra plånböcker. Håkan klarade sig men även en tredje medpassagerare drabbades av ligans framfart. Jag slet upp dörren till närmsta kupé och frågade om passagerarna där sett något. -Nej, ingenting, svarade de. -Call the police, skrek jag förtvivlat. Hela vagnen engagerade sig nu i vårt problem. -I am so ashamed, I am so ashamed, sade en mycket trevlig och hjälpsam gentleman som skyndade till undsättning. Han skämdes så över sina landsmäns dumma tilltag.

Handelsbanken, räddare i nöden
Konduktören kom också springande och "gentlemannen" översatte och berättade att -The police will wait for you in Tcew. Jag blev otroligt nervös när jag tänkte på att mitt Mastercard nu var ute på drift. Jag visste att långt, långt där nere i ryggsäcken skulle min adressbok finnas. Jag slet upp hela innehållet i säcken och hittade till slut boken och telefonnumret till min kompis Peter Fredin på Handelsbanken i Bergsjö. Kent hade turligt nog med sig sin GSM-telefon. Jag ringde Peter men en kvinna svarade i Peters telefon och förklarade att Peter satt upptagen med kunder. -Du måste hjälpa mig. Detta är Peters kompis som ringer från ett tåg i Polen. Du måste spärra mitt Mastercard nu! Sprak, knaster, tystnad. Samtalet bröts. Jag ringde upp på nytt. -Det är jag från tåget i Polen igen. Spärra mitt Mastercard. Föreställ er scenen när jag står och skriker ut mitt personnummer inför den fullsatta tågvagnens publik/passagerare… Kvinnan på banken var mycket hjälpsam. En räddare i nöden. Tack Handelsbanken i Bergsjö. Jag skall aldrig byta bank, jag lovar.

Värdebälte på!
Efter 30-40 minuter kom vi fram till Tcew men där möttes vi av en ointresserad äldre polisman som bara pekade på tåget. "Gentlemannen" sade att vi skulle åka vidare mot Bydgoszcz istället. Jag klagade inför medpassagerarna att "när jag var i Ryssland i somras hände minsann inget sånt här". Värdebältena plockades fram i kupén och togs sedan inte av förrän vi kommit hem till Sverige.

En smak av ett annat samhällssystem
Efter någon timme kom vi så äntligen till Bydgoszcz. Två poliser mötte oss på tågstationen och tog oss med till polishuset. -Nie rozumiem po polsku (Jag förstår inte polska), sade jag och polismännen suckade och anvisade oss ett väntrum av gammalt kommunistiskt snitt. En 20-wattare i taket, galler för fönstren, bruna hårda trästolar och korplagets foto på väggen som enda "utsmycknad". Offturism, tänkte jag när jag blickade ut genom de smutsiga fönstren. Jag föreställde mig några Leninflaggor på väggen så hade vi förflyttats i tiden till ett annat samhällssystem. Först var vi tvungna att vänta i över en timme på att en tolk skulle ansluta. Anna Wencel visade sig den hjälpsamma översättaren heta. Hon låg egentligen sjuk hemma i feber men kände sig manad att komma in och assistera oss när polisen ringde. Tänk er en polisstation där ingen kan vare sig prata engelska eller tyska. Det var lite konstigt. Förhöret blev mycket grundligt och jag informerades bl a om att jag kunde få 5 års fängelse om jag skulle lämna oriktiga uppgifter. Förhörsledaren Dariusz Wonorski skrev så det glödde om kulspetspennan, totalt 5-6 A4 ark. Sedan förhördes Kent. Totalt tillbringade vi ca 5 timmar på stationen så det planerade halvdagsbesöket i staden gick i stöpet. Anna erbjöd sig att visa oss runt i city men vi var så deprimerade att vi ville åka vidare så snart det bara gick.

Adresser upp i rök
Jag tappade i och med stölden pengar körkort och adresser. Sorg! Vi beslöt oss nu åka mot Torun. Denna otursdag var tåget försenat men vi anlände till Torun, till sist, vid 18-tiden och stegade mot Hotell Tre Kronor där jag bodde sommaren 1996. Jag förstår inte hur detta ytterst centralt belägna hotell kan hålla sådana för ryggsäcksluffare så härliga priser, 60:- per person, mitt i stan! Kilade runt i gamla stan och åt en genuin polsk måltid (hehe) på China. Jag med mitt ansiktsminne noterade att samma kypare som under besöket -96 jobbade nu. Kycklingen med sötsur sås och ris därtill var fantastiskt god som omväxling till alla hamburgare! Tog det lugnt och spelade kort på kvällen. Jag befann mig i storform. Något positivt lär man ju ta med sig från denna hemska dag.

Text och foto av Anders Thorsell
Notera att denna sajt är producerad år 1997 och ej aktuell idag.
Kontakta Anders Thorsell
hakannorberg@hotmail.com
kent.ekholm@abc.se

Citatet

Den polska drömmen har gått i kras
Kent konstaterar bittert att plånboken är borta

FÖREGÅENDE DAG | NÄSTA DAG